– globetrotter som trivs i Danderyd

En nöjd förbundskapten efter strömmingslunchen.
Pia hinner knappt utanför dörren förrän folk ska snacka med henne.
Lilie Perssons tvillingar vs Sundhage. Foto: privat
Strategin läggs upp.

I Danderyd har hon sitt hem, och det är viktigt. För annars
har Pia Sundhage haft ett rotlöst liv, bott mestadels på hotell,
och rest jorden runt i fotbollens tjänst. Vi träffade en frispråkig
förbundskapten och fotbollslegend som berättar om hunden,
ledarskapet och förslaget om att ta över det svenska
herrlandslaget.

Det är vinter och mellansäsong för de svenska landslagen i fotboll. På svenska fotbollsförbundet vid Friends Arena är stämningen stillsam. Men i ett av konferensrummen är det fartfyllt. Där sitter Pia och den assisterande förbundskaptenen, Lilie Persson, med datorer, två fotbollsmatcher på storbildsskärmen och ett white­board med en massa pilar, streck och rutor. De planerar nästa träningsläger och vilka spelare som ska få chanser för det framtida landslaget.

Men nu är det dags för lunch och intervju på krogen en trappa ned.

Pia beställer strömming med potatismos.

Hur hamnade du i Danderyd?

– Tja, alltså, jag flyttade hit 1990, gick på GIH och var tränare och hade ingenstans att bo. Jag flyttade runt. Bodde hos Gud och alla människor. Men så hittade jag en lägenhet i Inverness. 1992. Då var jag spelande tränare i Hammarby.

Trivs du?

– Ja, då när jag flyttade dit, då visste jag ingenting om stället. Men nu, det är perfekt. Sju minuter till tunnelbanan, lika långt till sjukhuset om man blir sjuk, cykelavstånd till jobbet här i Solna…

Hur ser din vardag ut, efter jobbet?

– Jag har delad vårdnad om en hund, så jag är ofta ute och går. Det är verkligen det bästa sättet att upptäcka sin omgivning, att ha hund. Jag har delad vårdnad om två katter också, men de hänger bara med ut när vi är på landet. Det är längre norrut. I Inverness har jag nyligen bytt lägenhet, men i samma fastighet. Jag har renoverat själv med hjälp av min ena syrra. Men jag har inte hunnit ha inflyttningsfest än. Får bli till våren.

Strömmingen kommer. Vi låter maten tysta mun ett tag. Jag lägger märke till att Pias arbetsuniform är en t-shirt, jeans och en gammal mockajacka som hänger på ryggstödet. Inget smink här inte. Ja, de flesta känner väl numera till damfotbollen, och sportens största affischnamn någonsin. När vi innan lunch tog omslagsbilden, då blev hon igenkänd direkt av en man som ville prata med henne. Det hade Pia inget emot, tycktes det.

Åker du kommunalt?

– Javisst. Jag har inget emot när folk känner igen mig och ska prata med mig. Jag är stolt. Jag njuter av att damfotbollen blir igenkänd. Jag och flera andra har tillsammans lyckats sätta denna underbara sport på kartan.

Vad vill folk prata om?

– Det är ju olika. Häromdagen var det ett fyllo som började tjöta. Jag och en annan kvinna småskrattade åt honom. Så kände han plötsligt igen mig. Det är ju DU, utbrast han, det är ju DU, upprepade han med uppspärrade ögon. Sedan sa han inget mer. Jag och kvinnan småskrattade åt situationen och sedan började vi prata med varandra. Hon var genusforskare, visade det sig, och vi hade ett väldigt spännande samtal.

Ja, sådär är hon, Pia, det märks redan nu i den här intervjun: social, språksam och bjuder på sig själv; gillar att tjöta med folk.

Du bor själv… vad gör du hemma?

– Ja du. Jobbet tar mycket tid. Men hemma handlar det ganska mycket om musik. Och så tittar jag på fotbollsmatcher i datorn och på TV:n. Jag läser en del. John Irving är bra. Där händer det mycket konstigt. Deckare är jag mindre förtjust i. Förutom Stieg Larsson. Jag bläddrar en del i ledarskapsböcker som jag har läst förut. Nu läser jag en författare som heter Tor Krusell…

Jaha, det är han som i DN som krävt att du ska ta över herrlandslaget…

– Ja, just det.

Vill du det?

– Alltså, jag är väldigt här och nu. Det händer mycket inom damfotbollen och det är det jag jobbar med och vill fortsätta med. Men, visst, tanken är kittlande. Det skulle förstås vara en utmaning att ta över herrlandslaget.

Och fotbollsveteranen Henrik Rydström vill att du tar över Kalmars herrar. Funkar det, att träna herrar?

– Ja, alltså, låt mig ställa en motfråga: funkar det med en kvinnlig förbundskansler i Tyskland? Angela Merkel styr ju ett helt jävla land. Klart det funkar. Men det gäller ju att bli accepterad och respekterad av alla spelare i laget. När jag var i USA… jag började ju som assisterande tränare. Det var bra. Då gjorde jag en massa misstag. Lärde mig av dem. Lärde mig organisationen. När jag blev förbundskapten, då ville spelarna att jag skulle bli det. Det gjorde mitt jobb väldigt mycket lättare.

Det här med ledarskap… hur blev du intresserad av det?

– Jag valde aldrig att bli tränare… jag växte liksom in i rollen. Det här med att ha makten att välja väg... Att påverka. Det är spännande. Och i min familj hade vi laganda. Det har vi fortfarande…

Jo, men ledarskap… Kan du kort förklara hur du som tränare får ett lag att bli bättre och vinna?

– Det gäller att staka ut en väg. Sätta upp mål. Och förklara för gruppen hur det ska nås. Det handlar om att vara tydlig. Göra klart för varje spelare vilken roll hon har för att laget ska bli bra. Förklara hur vi hjälps åt för att göra varandra bra. Det handlar också om ta fram och leva upp till gruppens och den enskildes förväntningar. Väldigt kortfattat.

Vi samtalar om mental träning, knepen för att spelare att prestera när det gäller, om att överkomma blyghet och visa upp sig och sitt spel… Pia kan förmodligen prata om detta i timtal. Men lunchen närmar sig slutet. Lilie Persson, som också suttit med, ursäktar sig och ska iväg. Vi tackar nej till kaffe.

Pia har ju en lång karriär (se faktarutan) och vad ska jag fråga om den kvart som är kvar innan hon ska vidare. Pia har ju en lång landslagskarriär, hon har varit proffs i Italien, hon drog till staterna och blev tränare för klubblag för över tio år sedan, hon var assisterande tränare för Kina, hon ledde USA:s landslag till två OS-guld. För att nämna något. Jag väljer att fråga om USA.

Hur levde du i USA?

– Jag levde på hotell. Nästan jämnt. Alltså, jag är egentligen väldigt hemmakär. Det är viktigt för mig att ha ett hem, Danderyd är viktigt för mig, men under USA-tiden, då blev det mycket flängande. I många år bodde jag på tre ställen, men jag var sällan hemma på något av dem.

Tre ställen?

– Ja, inte samtidigt. Först bodde jag i Los Angeles, i Redondo Beach. I en liten lägenhet med utsikt över havet. Det var ju magiskt. Jag tjänade bra med pengar och tänkte att här bor man bara en gång i livet. Jag var ju som sagt nästan aldrig hemma. Men när jag var hemma… det var en njutning. Sedan flyttade jag till Charlotte för att komma närmare den amerikanska ligan. Där hade jag utsikt över en sjö. Och sedan Philadelphia. Där, räknade jag ut, bodde jag åtta månader och var hemma i sammanlagt tre veckor. Resten av tiden reste jag med jobbet och bodde på hotell. Japan, Tyskland… Herregud vad jag har rest…

Och jobbet?

– Ja, att titta på fotboll. Hitta spelare. Och så vidare. Det tar tid.

Det låter inte så illa…

– Nej, nej. Jag klagar verkligen inte. En gång drömde jag om att få syssla med fotboll på heltid. Och det får jag. Jag är så tacksam. Och att få se alla de här platserna som fotbollen har tagit mig till. Det är en ynnest. Och jag är bra på att anpassa mitt liv… som att bo mycket på hotell. Där får man ju dessutom frukost, lunch och middag. Behöver inte göra någonting själv.

Men hemma är du en mästerkock?

– Nej, jag är skitdålig på att laga mat. Men mina systrar är mästerkockar.

Du är nära din familj?

– Ja, vi har alltid varit nära varandra. Det var under min uppväxt i min familj i Ulricehamn som jag lärde mig laganda. Vi ställer upp för varandra. Min storasyrra bor här, alldeles bredvid, säger hon och pekar, och hon har hunden när jag är här på jobbet. Och det är helt fantastiskt att hon gör det för hon är ingen direkt djurvän och hunden är en labrador som är helt galen. Dessutom tar hon katterna ibland som tillhör lillsyrran som är i Tanzania för tillfället.

Har storasyrran inget jobb?

– Nej, kärringa är pensionär. Och djurvakt och kvalificerad barnpassare för sina barnbarn.

Jaha. Tack då för intervjun.

– Tack själv. Nu ska jag snart avlasta syrran och gå ut med hunden. Jag och Lilie tar den ibland och går runt sjöarna. Och snackar fotboll.

En utmaning att ta över
herrlandslaget.

Pia Sundhage, 53 år, växte upp i Ulricehamn med två bröder och tre systrar. Hon bor ensam i en lägenhet i Danderyd och har sitt kontor på Svenska Fotbollsförbundet i Solna. Hon arbetar som förbundskapten för damlandslaget i fotboll. Pia kan se tillbaka på en enastående karriär. Mellan 1975 och -96 gjorde hon 146 A-landskamper, gjorde 71 mål. Hon är fyrfaldig svensk mästare, har spelat i flera klubbar. De sista var Lazio i Italien och Hammarby, där hon var spelande tränare. Redan innan dess hade hon tränat svenska ungdomslandslag. Efter en session i AIK åkte hon utomlands som assisterande och sedan huvudtränare. Det började i Philadelphia Charge redan år 2001 och fortsatte tills hon fyra år senare återvände till Allsvenskan och Örebro. 2007 var hon assisterande förbundskapten för Kinas damlandslag. Tillbaka i staterna fick hon två OS-guld (2008 och 2012) som huvudtränare för USA, och ett VM-silver (2011). Pia Sundhage har valts till Årets idrottskvinna, Årets fotbollstjej och Årets damtränare i olika sammanhang. Hon är landets och en av världens mest meriterade spelare och tränare inom damfotbollen.