Förälskade, 62 år efter vigseln

– De säger fortfarande ”Ja” till varandra

I 62 år har de varit gifta. Nästan lika länge har de bott i Danderyd. Vår reporter hälsar på våra folkkära skådespelare hemma i villan, Meta Velander och Ingvar Kjellson. Det blir ett samtal om leva och spela teater ett helt liv tillsammans, och om hur Danderyd har förändrats.

– Våra radhus kallades för ”slummen”, minns Meta.

Jag närmar mig radhuset där skådespelarna Meta Velander och Ingvar Kjellson har bott i över 50 år. Meta tar emot mig i ytterdörren och jag slås snabbt av den energi som strålar ut från henne, den som har gjort att hon lyst över teater- och filmpublik under mer än ett halvt sekel. Vitaliteten finns också hos Ingvar, hennes äkta make sedan 62 år, som kommer nerför trappan från övervåningen.  Att jag kan snöra av mig skorna sittandes i en salongsstol från Dramaten, placerad i hallens stämningsfullt röda lilla kapprum, det känns helt logiskt.

– Den fick vi köpa när teatern renoverades för några år sen och alla stolar såldes ut. Så plats nummer 212 är för alltid vår. Men se upp när du sätter dig, den är inte fastsatt i golvet, säger Meta med ett leende som fyller hela hennes ansikte.

Ingvar och Meta visar mig in i vardagsrummet och vi tar plats i den ljusgröna rokokoinspirerade soffan i vardagsrummet. En känsla av tidlöshet far igenom mig när jag ser på skådespelarparet som sitter mitt emot mig i soffgruppen. Jag ser dem samtidigt blicka mot mig från en tavla ute i hallen. På målningen, som en konstnärsvän skänkt dem, kikar de passande nog fram bakom svarta teatermasker.

Sedan Ingvar och Meta flyttade in här med barnen Annika och Jan 1959, efter sex år i Uppsala, har de levt i och med Djursholms förändringar och utveckling. Meta är den som har närmast till att berätta, vilket Ingvar verkar ganska van vid och tillfreds med. Han ser uppmärksamt och kärleksfullt mot sin fru när hon skapar levande bilder av hur det var förr.

– Då var det mer lantligt här förstås, med mjölkaffär och andra kvartesbutiker utspridda. Tåget gick förbi en bit härifrån bara, vilket gav liv och rörelse. Det som alltid finns kvar är närheten till vattnet, de många fina promenadstråken och stillheten som vi tycker mycket om, säger hon.

Ingvar griper in i samtalet och reflekterar över gamla tiders Djursholm.

– Djursholm dominerades helt av stora villor med väldigt frikostiga trädgårdar. Det fanns länge en bestämmelse om att inga tomter fick vara mindre än 2 000 kvadrat. Våra radhus var den första tätare bebyggelse som uppfördes.

Meta minns att det inte uppskattades av alla dåtidens Djursholmsbor.

– Våra radhus kallades för ”slummen”, säger hon skrockande. Många ville nog att det skulle förbli enbart villor här. Men vi kände oss genast hemma här.

Boendet är ett av flera livslånga val som Ingvar och Meta har gjort. Ett annat var naturligtvis karriärerna inom skådespelaryrket. Båda spelade teater redan under gymnasietiden på Östra Real. 1946 blev Ingvar antagen till Dramatens scenskola och Meta kom in året efter.

– Vi fick båda söka flera gånger innan vi kom in, berättar Meta. Konkurrensen var hård men vi hade bestämt oss. Några alternativa planer fanns aldrig och det brukar jag säga till ungdomar som drömmer om att bli skådespelare.

Både Ingvar och Meta har onekligen gått den långa vägen i sina karriärer. Efter några år vid Uppsala Stadsteater på 1950-talet har Ingvars teaterliv främst knutits till Dramaten, medan Meta har hört till den fasta ensemblen på Stockholms stadsteater ända sedan dess första föreställning 1960.  De har aldrig varit superkändisar, men hela tiden seriösa yrkesmänniskor som känns igen av en bred publik i alla åldrar. Förutom teaterrollerna har de åtskilliga gånger synts och hörts i filmer och TV-pjäser. Min 12-åriga dotter tyckte det var coolt att jag skulle intervjua betjänten ”Edgar” i ”Aristocats” och ”Tant Hedvig” i TV-klassikern ”Huset Silfvercronas gåta”.

Det är utan tvekan teatern som ligger varmast om hjärtat för båda två. Ingvar berättar med engagerad röst om vad som gör teatern unik.

– Där finns den totala närvaron på scenen som ger teatern en speciell nerv. Sen är det givetvis den direkta kommunikationen och kontakten med publiken. Den är speciell för teatern, som är en enormt livskraftig konstform. Varje föreställning är unik och det gör teatern extra levande.

Trots att både Ingvar och Meta passerat 85 års ålder är de fortfarande högst aktiva. Ingvar uppmärksammades häromåret för ensamföreställningen ”Ur ett övergivet arbete” av Samuel Becket. Tillsammans har de under 2011 spelat den kritikerrosade ”Rut och Ragnar”, av Kristina Lugn, på Stadsteaterns lilla scen.

– Det är socialt och vi håller oss vitala genom att jobba vidare. Nya roller som ger nya upplevelser. Vi känner också att med teatern har vi en uppgift i livet, säger Meta tankfullt.

”Rut och Ragnar” är en skilsmässopjäs där ett äldre par funderar över livet som gått och om det kanske är dags att flytta isär. I slutet av oktober spelades sista föreställningen och oftast har det varit fullt hus.

– Många härute har sett den och det är roligt. Vissa säger att publiken mest kommit för att se oss, men jag vill verkligen framhålla att det är en fantastiskt bra pjäs. Kristina Lugn är fantastisk och i hennes manus finns en humor som tränger djupt in i medvetandet, säger Meta.

Publiken som sett pjäsen får egentligen aldrig veta hur paret gör till slut. Det är upp till betraktaren att tolka. Kanske är det en och annan som drar paralleller till Ingvar och Metas eget långa äktenskap, särskilt som deras bröllopsfoto hört till rekvisitan på scenen. När de sitter intill varandra i soffan ser de alltjämt förälskade ut, 62 år efter vigseln. En fråga de fått tiotusen gånger är hur man gör för att hålla ihop så länge.

– Det finns ingen hemlighet. Jag brukar säga att vi helt enkelt bestämde oss. Redan på gymnasiet lärde vi känna varandra och med tiden visste vi att vi hörde ihop. Ibland har vi väl blivit lite förälskade i våra motspelare på scenen. Vi har ju haft roller där vi fått öva på att ha starka känslor för en motpart, men vi har alltid vetat att vi har varandra hemma, säger Meta.

Både äktenskap och skådespelarkarriärer lär hålla i framtiden också. Nya teateruppdrag väntar inom snar framtid. Meta ska börja repetera ”Olof Palme - En pjäs från Sverige” av Lucas Svensson och framåt vårkanten väntar Carin Mannheimers ”I sista minuten”, där tre 80-åriga damer fortfarande är ivriga att uppfylla sina drömmar. Ingvar ska spela i Strindbergs ”Till Damaskus.” Alla roller har sitt värde och när jag kommer med en annan klassisk fråga, om det funnits någon ”mitt livs roll”, säger han bestämt att det gör det inte.

– Jag fylls upp av den roll jag för tillfället har och går djupt in i den karaktären. Sen när den pjäsen spelats färdigt glömmer jag i princip bort rollen och går vidare.

Att Ingvar och Meta varit skådespelare i hela sina vuxna liv innebär förstås att arbetstiderna varit speciella och att vissa saker periodvis blivit försummade.

– Det sociala livet utanför teatern har blivit lidande. Och när barnen var små var vi ofta borta på kvällarna. Då hade vi ju barnflicka, vilket var vanligt på den tiden. Men våra barn verkar inte ha lidit så mycket av det. De verkar gilla oss ändå, säger Meta och skrattar.

Hon söker Ingvars blick och han nickar instämmande. Familjen är viktig och både Annika och Jan och de fem barnbarnen har stor plats i Meta och Ingvars liv.

– Det blir många födelsedagar och då försöker vi alltid samla så många som möjligt. Ett fint minne är när vi allihop åkte till Toscana i samband med vårt guldbröllop 1999 och hade två underbara veckor i det fantastiskt vackra landskapet, säger Meta.

Ingvar och Meta berättar att krafterna inte riktigt räcker till för längre reseäventyr nu för tiden. Men för nya utmaningar på scenen finns det fortfarande energi och lust till. Nyligen sa Meta till Stadsteaterns chef Benny Fredriksson att ”så här på ålderns höst vet man aldrig om det blir någon nästa roll” och med ett skratt berättar hon vad han svarade henne.

– Han sa att ”Du får ju inte bryta kontraktet”

Text & Foto: Jonas Cederquist