Män som dansar med andra män

– och andra historier av revymakarna

Tillsammans med Johannes Brost och Anna Ploby sätter nu Täbyprofilen Nicke Wagemyr upp ännu en efterlängtad revy. Det utlovas humor, musik, sång och en och annan bitsk känga. Vår reporter har fått en pratstund med de båda herrarna.

Det är en isande kall vinterdag och Nicke Wagemyr och Johannes Brost står i entrén till biblioteket och väntar. Johannes ser lite trött ut, han har suttit på morgontåget från Göteborg efter att ha gått på röda mattan kvällen innan på Göteborgs filmfestival. Vi går upp till hörsalen där ”Nicke Wagemyrs Revy” snart har premiär. Hörsalen är tom och ödslig, alla stolar står staplade längst bak. Snart är den full – 130 personer får plats.

Nicke Wagemyrs ApolloTeater är välkänd i Täby. Mellan 1984 och 1999 satte ApolloTeater med Nicke och hans fru, regissören Marianne Tedenstad, i spetsen årligen upp – förutom teaterföreställningar för både barn och vuxna – bejublade revyer på någon av Täbys scener; Tibble Teatern, den egna scenen eller Täby Park Hotel. Totalt blev det ett runt 150 föreställningar per år. Många kända namn har deltagit, bland andra Janne Loffe Carlsson, Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Alice Bah, Stig Grybe och Täbynamnen Annica Smedius, Mia Ståhl Broborg och Jan Simonsson.
– Det blev till sist för tungt att driva en teater, så vi lade ner den fasta scenen, berättar Nicke.
Revyspelandet fortsatte på andra scener, andra orter. Men Täbyborna fortsatte att fråga efter Nickes revyer. Det inspirerade honom att fortsätta, både med flera revyer och en enmansrevy, fast inte på en egen scen. Och nu är det alltså äntligen dags för en ny revy. Denna gång tillsammans med Johannes Brost och Anna Ploby, som annars regisserar uppsättningar på Wallmans Salonger.

Man behöver inte tillbringa särskilt lång stund tillsammans med Nicke och Johannes för att förstå att de känner varandra väl, tonen är lite rå men hjärtlig, skämten står som snöflingor i backen.
– Ja, vi har känt varandra i en tio, tolv år nu. Det var på Nalen …, säger Nicke och blir avbruten av Johannes.
– Nej, nej, det är mycket längre sen, måste vara över 20 år sen nu. Kommer du inte ihåg ”Nöjeskompaniet” där jag var programledare och Per Eggers var med?
– Ja, just det ja, skrattar Nicke och sen försvinner båda två längs med memory lane en stund: Kommer du ihåg den? Och så var ju hon med, du vet dottern till …? Det var ju där som … innan Nicke kommer tillbaka till ämnet:
– Jo, vi gjorde nyårsrevyer tillsammans på Nalen. Kjelle Bergqvist var med. Och så satt vi i logen efter sista föreställningen och tittade på varandra: Vad ska vi göra nu?
Då blev det Laholms Teater och så har de fortsatt att jobba tillsammans då och då.
De har båda ett driv att få spela, att uppträda. Att vara ledig är inte något som lockar så värst.
– Vi måste ju dra in pengar också! utbrister Nicke.

Den nya revyn är lite Povel Ramel, en snutt Karl Gerhard, en nypa Hasse och Tage och en hel del eget. Den handlar om aktuella vardagshändelser som skruvas till och det utlovas bli roligt, trevligt, glatt och eftertänksamt.
– Allt från fotboll till vanvården av äldre kan man säga, skrattar Nicke. Och så avslutas den med sång.
Nicke är ju sångare men Johannes då?
– Nja, jag kan väl sjunga så där, men jag måste ha stöd av Nicke, garvar han.

Repetitionerna pågår som bäst men Johannes framgång med filmen ”Avalon” ställer till det en del.
– Jag ska vara med i morgonsoffor här och där och vara med på både det ena och det andra, så det är lite svårt att hitta tider som passar oss alla, säger Johannes och tar en liten promenad i hörsalen.
Men han är rutinerad och har ju jobbat med både Nicke och Anna tidigare, så det kommer att gå bra, tror han.
Johannes har spelat in inte mindre än sex filmer på sistone, ”Avalon” och ”Sean Banan – inuti Seanfrika” är de mest omtalade. Men även en skräckfilm: ”Vittra”.
– Ja hua. Det var fruktansvärt, säger han med en suck och vrider på sig.
Jag ber honom berätta mera.
– Blodigt. Fruktansvärt. Vi sprang omkring i skogen utanför Knivsta en vecka. Fruktansvärt, säger han och skakar på huvudet.

Sjunga, det kan Nicke. Han åker runt med sina musikuppträdanden där han sjunger både Sinatra, Vreeswijk och Gunnar Wiklund, ensam eller med litet eller stort band.
– Och så håller jag på att spela in en skiva. Det är ”Min barndoms sånger”, jag får dem inte ur huvudet.
– Vadå för sånger? undrar Johannes.
– Det är gamla sånger från min barndom i Pingstkyrkan, som ”Pärleporten”, svarar Nicke.
– Pingstkyrkan? Men där är du inte speciellt flitig längre va? frågar Johannes med ögonbrynen upphissade.
– Nej, Pingstkyrkan är ett avslutat kapitel, men sångerna lever kvar, berättar Nicke.
Sen får vi höra om när han nyligen hade en Sinatraspelning för en samling män i ett ordenssällskap.
– Först började någon stampa takten, flera föll in, och så var det som att de inte kunde hålla sig och någon började dansa ensam. Då gick en ut och hämtade kvastar och så dansade dom med varsin kvast, för att till slut bjuda upp varandra, skrattar Nicke.

Jo, Nicke har förmågan att få folk med sig. Det lovar gott inför revyn som kommer att spelas varje fredag och lördag 2–31 mars i Hörsalen i bibliotekshuset. Biljetter köps på www.apolloteatern.se, www.tickster.com eller på Musikpunkten i Täby Centrum.

Text & Foto: Lotta Modin